Varför? Därför!

Under en period i livet, nångång i gymnasiet tror jag, så funderade jag över sådana frågor som inte har några enkla svar. Sånt som döden till exempel. Det var jättejobbigt, för jag insåg att hur mycket man än grubblar över det får man inget bra svar. Jag kunde också fundera över hur det kom sig att man stötte på just en viss människa vid en viss tidpunkt i livet. Och varför det hände. Om det fanns en mening med det, eller om det var en slump. Till slut blev det så stora funderingar att jag var tvungen att bestämma mig för ett eget svar. Vilket fick bli, Därför. Av någon underlig anledning funkade det då. Kanske för att saker var så söndergrubblade att ett så enkelt svar fick räcka. Ungefär likadant gör jag fortfarande idag när jag grubblar över saker utan svar. Man får nog bara acceptera att vissa frågor inte har ett tillfredsställande svar.