Jag har länge försökt att sätta ord på allt men det har varit omöjligt. Jag har skrivit, gråtit och raderat. Gråtit och gråtit. Men det har känts viktigt för mig att en dag få ut orden för att riktigt kunna fortsätta framåt. Även om ni kanske varken förstår eller orkar läsa. Men jag kan inte hoppa över ett år i livet som varit helvetiskt tufft och som för evigt kommer ha gjort avtryck i mitt liv. Det skulle ha blivit fel.
Att hantera hösten, sjukdomstiden, förlusten av mamma, den hysterektomi som beslutades för mig och tiden efter allt har ärrat mig. Jag tappade fotfästet och sökte förgäves efter gnistan - väldigt länge. Energin och orken att klättra upp igen tog lång tid att hitta. Jobbet, med fokus på att prestera, har räddat mig. Och familjen naturligtvis. Känslan av att känna igen mig själv och viljan att fortsätta framåt har faktiskt kommit senaste månaden. Innan dess lade jag allt i en vågskål. Värderade saker mot varandra och grubblade över meningen med allt som hände.
Jag har tänkt mycket på livet och döden. Att människor som inte varit döden riktigt nära troligen inte förstår den. Jag är inte längre rädd den. Tvärtom. Jag är rädd livet, allt som kan hända som vi inte har förmåga att styra över och att kanske tas härifrån utan att känna att jag blev nöjd med det jag fick. Jag tror att vi allt för ofta glömmer att livet inte är evigt. Att vi en dag ska skiljas från dem vi håller kär. Att tiden faktiskt tar slut, för alla av oss. Jag har bestämt mig för att göra allt jag kan! Jag tänker lämna jordelivet lycklig. Nöjd med det jag fick.
Så nu fortsätter vi framåt igen. Jag vill dela med mig av Vardagsglimtarna, som det en gång började. Det kan komma att se ut precis som det en gång gjorde, eller helt annorlunda. Det återstår att se!
Om du orkade hit, så... TACK!
