Hej, mitt vita vinterland!

God Jul, i förskott.

Det här har varit världens längsta vecka. En vecka som jag inte önskar någon! En vecka jag verkligen önskat att jag skulle slippa uppleva. En vecka fylld av hopp och förtvivlan. Livet fortsätter att pröva oss och jag behöver använda all min energi där just nu. Till min mamma, pappa, syskonen och familjen. Allt annat är härmed bortprioriterat. Jag kommer därför inte fullfölja bloggjulkalendern och vill önska er en god jul i förskott! Jag hoppas att ni finns kvar när livet tillåter! <3

Att gå vidare

I fredags var vi på begravning i Vindeln. Det är alltid sorgligt när det händer, men morfar har väntat på att få gå vidare och ta del utav sin "återbäring", såsom han själv brukade uttrycka det. Det var en fin begravning och en bra dag med undantag för kaoset som lätt uppstår när en stor småbarnsfamilj är på vift.

Adventstid

Jag har svårt att förstå att det redan är advent. December imorgon. Vi har försiktigt börjat stöka här hemma, men tar det i ett mycket stilla tempo. Lite pepparkakor har vi iallafall hunnit baka. Pyntat äppelträdet med en ljusslinga har vi gjort. Adventsstjärnor och stakar finns i fönstren och köket fick sig röda gardiner ikväll. Mycket mer än så blir det nog inte här i år, med undantag för granen. Den ska såklart in lite längre fram! 

Verser av klagosång

Jag har varit lite extra ledig efter helgen, Både igår och idag, faktiskt. Det har känts välbehövligt! Som ni nu säkert har förstått så har saker hopat sig under hösten och allt som varit har satt sina spår. På kvällarna har jag känt mig helt slutkörd! Jag försöker fokusera, men känslorna tränger fram helt obehindrat där jag står och när jag stannar upp tar sorgen över. Tårarna tar aldrig slut. Den sjukdom som drabbade familjen i höst tar enormt mycket kraft. Jag påminns hela tiden, av minsta lilla, och allting känns så enormt orättvist! En ständig mardröm man aldrig verkar få vakna ur. Utöver det har vi dessutom fått en diagnos på vår son som jag nu försöker sätta mig in i. Också mindre kul. Jag förlorade min morfar förra veckan och den hemlängtan jag drabbats av i skov har i höst nått nya nivåer. Men nu måste ju botten vara nådd? Det måste vara vår tur att sätta näsan ovan vattenytan snart. Håll tummarna för det!

Färdigpausat

Om ni ändå visste hur många inlägg som ligger här i utkasten som jag inte publicerat under den senaste tiden. Jag förstår om ni inte längre tittar in. Jag skriver och skriver, men jag klarar inte av att publicera det.

Tidigare, när jag började blogga, bestämde jag mig för att uppmärksamma livets goda. Av den enkla anledningen att livet är fyllt av positiva saker, som man faktiskt allt för ofta bara tar för givet. Som man missar att vara tacksam över.

Sen började jag fundera på om bloggen kunde upplevas som präktig. Jag ville inte framstå som någon som målar upp en lyckofasad och som tycks sakna både ned- och motgångar i livet. För sånt kan jag ärligt provoceras utav.

Och nu i höst har jag känt att jag velat skona er från klagosång! Från all den skit som drabbat oss.

Jag funderar antagligen alldeles för mycket, jag inser det. Jag saknar det här. Så jag tänker sluta fundera och försöka ta tag i det igen. Jag laddar om för en nystart och hoppas att ni vill fortsätta vara med.

Tisdag, igen.

Den fina försmaken på vintern som vi fick förra veckan har regnat bort. Ute är kolsvart, blött och plusgrader. Med det smattrande ljudet på fönstren ville jag inte gärna lämna sängen imorse, än mindre duschen.. Men när varmvattnet var slut fanns ingen återvändo där heller :-) 

Idag testar vi att jobba en tisdag för att istället vara ledig en onsdag. Jag har packat för att åka upp till familjen och jag ser verkligen fram emot det, bortsett från att jag lider av väldig separationsångest från ungarna varje gång. Menmen. Nu ser hunden fram emot en morgonpromenad och därefter är det dax att ge sig iväg!

En ledig tisdag

Idag har jag varit ledig! Det har känts välbehövligt då förkylning och hosta börjat slå rot i familjen och sömnen varit sisådär de senaste nätterna. Ute faller den första snön, men de trettio centimetrarna som de varnade för verkar inte bli mer än kanske tre. På sin höjd. Visst är det något speciellt med den första snön? Här bygger barnen snögubbar och åker snowracer utför slänten. Tyvärr blir nog inte snön långvarig denna gång, men snart kommer den kanske för att stanna.

Gårdagens glädjeämnne

Så gav tålamod och ihärdig skogsträning slutligen resultat! Igår fälldes den första älgen för Frost. Trots att jakten egentligen inte intresserar mig överdrivet mycket kände jag mig barnsligt glad över att poletten trillat ned och att de nu har lyckats nå sitt mål för den här hösten. De har verkligen jobbat för det och då är det ju fint att de får lyckas också! Nu får de vara stolta ett tag innan det är dax att fokusera på nästa mål, som blir utställning.

Ett minne blott

Nu är den färgade naturen ett minne blott. För den här gången. Idag har några försiktiga snöflingor fallit. De låg en kort stund innan de sedan tinade bort igen. Barnen antar genast att vintern är här och att tomten snart knackar på dörren. Än om det inte riktigt är så kommer tiden dit att gå fort. Jag har satt igång julklappsplaneringen och tänker att något sånt här vore bra mycket trevligare än den här mörka dystra tiden som oktober nu bjuder oss på.

Idag tog vi bilen till Umeå. Min hemstad. Det känns i mitt hjärta varje gång vi åker dit. På vägen hem vill hjärtat liksom explodera. Det har alltid varit så sedan vi flyttade även om det i perioder varit mer eller mindre. Just för tillfället är min hemlängtan nästintill ohanterbar. Sedan mamma blev sjuk vill den dessutom bara eskalera och jag börjar känna mig lite vilsen i vad jag vill välja att kalla för hemma.

Nu är jag däremot helt stensäker på att jag vill sova. Det är helt klart en omställning att börja leta sig ur sängen strax efter fyra på mornarna igen! Men med en fantastisk arbetsplats att gå till känns det knappt jobbigt faktiskt. Bara yttepyttelite.

Gympa, jakt och chokladmuffins

Så var jakten igår igen. Make och hund befinner sig på skogen och jag försöker rodda en söndag här hemma. Vi har hunnit vara iväg på familjegympa, ätit lunch och nu sover pojkarna. Dottern leker med en kompis och jag har passat på att baka chokladmuffins med vit choklad lämpliga till tvåfikat. Om bara huvudvärken hinner lägga sig kan tänkas att det blir några danssteg i grannbyn ikväll. Vad gör ni andra i helgen?

Lördag

Idag har vi haft en himla bra dag idag! Redan före nio imorse var vi påklädda och ute i trädgården för lite höststädning. Vi plockade upp alla leksaker från gården, körde in cyklar i förrådet, bytte plats på gräsklippare och snöslunga och satte upp plogpinnarna. Än står väl inte vintern för dörren, men det är skönt att ligga lite före. Den här bilden är faktiskt en vecka gammal och sedan dess har det hänt ganska mycket i naturen. 

Efter lunch blev det bullbak! Svårt att motivera för barnen varför vi inte skulle göra det en dag som denna. Men, det gick riktigt bra trots ivriga små hjälpredor. Efter några varma bullar och mjölk fick jag chans att tvätta, städa och byta gardiner i köket. Det gäller att passa på när ångan är uppe!

Det här hann jag också med idag. Lite höstdekorationer på bron. Nu saknas bara lite enris, som jag inte orkade ge mig ut för att hitta idag. Nåväl. Barnen bad(!) om att få gå och sova för en stund sedan, maken och hunden har just kommit in från sin kvällsrunda och jag är nu beredd att slå mig ned i soffan med lite chips och något bubbligt i glaset. Önskar er en fortsatt trevlig helg!

Det här med sömn

Välling serveras alla tre barnen och tänderna borstas. Minstingen vill inte ha, han är övertrött. Vi hejar på treåringen i hans framgång att klä av och klä på sig själv. Femåringen blir ledsen, hon vill också bli påhejad. Färdiga, dax att gå upp! Jag lägger lillebror, han skriker lite men somnar sen så jag lyfter över honom i sin säng. Samtidigt lägger maken de andra. En vill ha musik på, den andre vill inte somna själv. Men det blir tyst till slut. Ett tag. En av de stora vaknar med klåda.. Ner och smörja. Upp igen! Maken har somnat på treåringens golv. Jag väcker honom med ett sms.

Kvällens bästa stund! I sällskap av tystnad och varandra. Vi slötittar på tv, reflekterar över dagen och äter en smörgås. Lillen avbryter. Han har tappat nappen, får den och somnar om. Vi stannar uppe till 22, då känns det som hög tid att få sova. Godnatt, säger vi och somnar så fort huvudena når kudden.

Vi hinner sova nån timme. Jag tror inte klockan hunnit bli midnatt innan treåringen behöver kissa. Vi lägger oss igen med honom i mitten. Det går en timme. Femåringen kommer och vill ha plats i vår 160's säng hon också. Vi kommer inte rymmas tänker vi eftersom lillen snart också är vaken och då hungrig. Maken går med henne till hennes rum. Jag försöker sova med en treåring mer lik en propeller! Hämtar honom halvvägs ur sängen, i fothuset ibland och vänder honom med huvudet upp när han snurrat iväg och lagt sig som Pippi. Så "vaknar" lillen hungrig! Han väcker storebror. Storebror väcker honom. Lillen äter och somnar. Det tar längre tid för storebror, men till slut somnar vi också. Klockan är nästan morgon, man bara nästan, när lillen tappar nappen, skriker i högan sky så syskonen vaknar. Nu tycker barnen att det är morgon! Jag tvingar upp pappan medan jag själv ligger kvar, slumrar och drömmer om en ordentlig sovmorgon. Helst inom en snar framtid..

Bortskämd och fattig

Ny vecka och skola för dottern imorgon igen, då blir det jag och pojkarna som är hemma. Jag undrar just hur vi en dag ska vänja oss med den vanliga vardagen igen. Utan varandra. När vi ska åter på varsitt jobb och när barnen ska lämnas på skola och förskola. När vi jobbar omlott på helgerna och när alla måsten ska hinnas med på kvällstid. När semester innebär fyra veckors ledighet och ingenting annat. Småbarnslivet är väl inte rosenrött alla gånger men att dagligen ha möjligheten dela på stort och smått är det. Bortskämd blir man av att leva såhär! Och fattig. Men det har det också varit värt - flera hundra gånger om.

Godnatt och Trevlig helg!

Nu har vi sagt godnatt, jag och min hårige vän. Han tar gärna tillfället i akt när lugnet lagt sig. Och här sover alla utom jag sedan rätt länge. Men nu är det dax för oss också! Dax att krypa ned hos resten av familjen och trängas. Förhoppningsvis väntar en god natts sömn innan den lediga oplanerade helgen! Godnatt och Trevlig helg!

En lista

Jag kan världens bästa partytrick. Eller nåja, jag kunde. Det var ett tag sedan jag försökte sist. Partyn ingår inte direkt i vardagen längre.

Jag vill lära mig att skruva i bilar. Jag tycker om att överraska omgivningen med oanade kunskaper. 

Jag borde se över förvaringen i barnens rum. Alla dessa leksaker som dräller gör mig galen!

Jag har missat min bästa väns födelsedag (i förrgår). Jag skäms för det! Ida, vi ses på tisdag! <3

Jag skulle vilja se Paris. I framtiden kanske vi kan få till den bröllopsresa som aldrig blev av. Om vi kan komma överens om Paris. Prag kan funka det också.

Jag gillar att sitta hos barnen när de sover. Det ser så rofyllt ut och jag känner ofta en överväldigande känsla av tacksamhet och stolthet.

Jag älskar att dansa och tänker knyta på mig skorna igen till helgen.

Jag måste plocka fram fjolårets höstprojekt som aldrig blev av. Det är rättan tid nu!

Jag behöver mer och mer tid för mig själv. Alldeles ensam, i tystnad. Det är helt nytt för mig, förr var jag precis tvärtom.

Jag får lägga in en extra växel för att nå träningsmålet innan jag börjar jobba. Alternativt förlänga tiden. Det får nog bli det sista!

Jag har inte läst en enda bok sedan jag gick ut skolan. Jag har aldrig förstått mig på böcker och läsning.

Jag kan inte somna med kalla fötter. Under vinterhalvåret måste jag sova med strumpor.

Jag vill inte framstå som präktig i bloggen. Jag har svårt för bloggar där allt är rosenrött. Mitt liv har både toppar, dalar och allt där emellan.

Jag borde inte oroa mig för allt. Stort som smått. Det hindrar mig mer än det gynnar.

Jag gillar inte flera ljud samtidigt. Jag har nog faktiskt börjat bli lite av en ljudallergiker. Ett ljud i taget räcker.

Jag älskar inte direkt att laga mat men jag tycker att det är ett av livets största njutning. Jag skulle kunna äta jämt!

Jag måste inte putsa de sista fönstren, fast jag egentligen borde? Eller?

Jag behöver inte elda i vinter om jag inte absolut vill. Känslan av att ha ett värmesystem som nu sköter sig själv är helt klart befriande.

Här kommer en liten vinterpepp!

Efter en titt bland mina bilder från tidigare vintrar kändes det plötsligt inte så himla farligt med de här mörka månaderna som står för dörren. Jag tror nog att jag kanske kan överleva dem i väntan på den riktiga vintern! :-)

Från en ytterlighet till en annan

Den otroligt varma sommaren och hösten har nu förlorat mot frost och minusgrader. Igår och idag har vi vaknat till dryga fem minusgrader. Faktiskt ligger temperaturen fortfarande under minusstrecket trots att klockan närmar sig tio. Jag bävar lite för den här mörka tiden som är på intågande. När regnet och stormarna drar in, när löven faller och solen knappt orkar upp. Det är tur att det ännu är ett tag kvar dit! Innan vi är där ska jag försöka fokusera på den friska luften och den vackra frostbeklädda naturen.

Höstpromenad

Dags att lämna över rodret

 

Idag har jag varit på jobbet en sväng, för min mammaledighet börjar nu gå mot sitt slut. Det är ganska precis en månad kvar innan jag stämplar in på nytt. (Hjälp! Jag har ju glömt anställningsnummer, inloggningar och lösenord!) Jag har valt att börja jobba rätt tidigt denna gång och det finns naturligtvis en hel del dubbla känslor i det. Jag upplever viss sorg, även den här gången, över att bebistiden går så ofantligt fort. Men jag längtar faktiskt tillbaka till jobbet också! Den här gången har vi utnyttjat chansen till att vara hemma tillsammans allihop. Vilken lyx! Vi har ännu en månad kvar att vara tillsammans men sen lämnar jag över rodret till pappan här i huset.

Hej vänner!

Tack för att ni troget fortsätter titta in! Den här sista månaden har verkligen varit en jobbig tid. Jag har känt mig helt urpumpad på energi och inte haft motivation att göra någonting mer än det jag verkligen måste. Jag har satt mig här för att skriva, men utan resultat. Jag gav upp mina projekt. Sådana som jag vanligtvis skulle älska. Jag slutade träna. Jag har grubblat och gråtit och tänkt. Suttit i soffan. Mitt humör har åkt bergochdalbana - för livet har känts så orättvist!

Men så bestämde jag mig. Att trots att det nu är som det är, så måste jag hålla huvudet över ytan. Vi måste tro! Och vi måste lägga energi på det som är viktigt. Jag måste fortsätta som vanligt. Så jag började ta tag i projekten, städade på gården och fortsatte med mosaiken i köket. Jag åkte och tränade. Och även om livet fortfarande känns orättvist så tror jag att lite av energin är på väg tillbaka.

September

Kanske borde man se världen på lite närmre håll!

Inte nog med de fina hallonen. Häromdagen levererades även tio liter lingon!

Förväntansfull hund! Jakten är äntligen igång!

Ord överflödiga? mini- Fashionista!

Sådan far, sådan son

I mammas finaste gardin

En av de bästa känslor jag vet är känslan av att ha varit effektiv. Att ha fått saker gjorda. Min syster har dock försökt lära mig att skilja på "saker jag vill göra" och "saker jag vill ha gjort" då mina to-do-listor ofta blir övermäktiga. Det är något som ofta ekar i mitt huvud nu och jag tror det är väl värt att fundera lite över! 

Idag medan de större kidsen var på skola och dagis flängde jag runt här hemma med dammsugare, skurmopp, tvättkorgar och fönstertrasor. Ett tag miste jag visst koncentrationen på lillen som förälskat sig i mina gardiner. Väl insnurrad påminde han mig dock med ett tjut om att fortsätta hålla ett öga åt hans håll.

Sista skörden

Nu är det färdigt för det här året! Idag tog vi in det sista och städade ut ur växthuset. Det kändes faktiskt ganska skönt. Jag tror att jag är redo att ta mig an hösten nu, åtminstone färgskiftningarna och den friska luften. Mörkret kunde jag faktiskt gärna vara utan. Men okej då!

Om kärlek och obehag

(Bild från Källarbackens Saga, Sidensjö tidigare i sommar)

Det är egentligen sovdax, men jag kan inte sova. Jag tänkte berätta för er - om kärlek och om sorg. Och om det enorma obehag som skaver inom mig. Om tårar som aldrig tar slut. Men det går inte, för ord räcker inte till.

Min värld har rasat

Om jag bara hade kunnat hade jag spolat tillbaka tiden en månad och stannat den där. Det har drabbat oss, det som man tror bara händer andra. Min värld har fullkomligt rasat samman senaste veckorna och jag vet inte var jag ska göra av mig själv och alla mina känslor. Det är orättvist och overkligt och fruktansvärt. Fuck cancer!

Lycka är

När svärfar kommer med bärleverans! Fantastiskt fina hallon denna gång. Hur goda som helst! Barnen hann säkert äta en halvliter innan jag fick bort dem från diskbänken igårkväll. Men å andra sidan var det ingen som pratade om något lördagsgodis :-) Längtar att få fylla upp frysen med bär nu. Även om det inte är min absoluta favoritsysselsättning så är det ju guld värt att ha till sylt och saft, bakverk och pajer. 

Augusti

Så kom augusti med buller och bång. Ja, bokstavligt faktiskt. För det har nog åskat här varenda dag senaste veckan. Jag kan inte låta bli att känna visst vemod över att sommaren går mot sitt slut. Trots att vi haft den finaste sommaren jag kan minnas! Och trots att vi fortfarande har ett helt gäng veckor gemensam ledighet kvar. För vi tog ju det fantastiska beslutet att vara lediga tillsammans i höst. I tre hela månader. Visst svider det i plånboken för en småbarnsfamilj, men sånt har vi ju testat för och lever det gör man ju bara en gång.

På kvällsutflykt till fäbodarna

Strutsar!

Ikväll var barnen vansinnigt rastlösa efter några dagar utan aktivitetshjälp av föräldrarna. Så efter middagen gav vi oss iväg på vinst och förlust för att se om Strutsfarmen var öppen. Det var den! Jag kan inte påstå att jag var vidare imponerad över dessa djur, men de som ätit i restaurangen lät lyriska. Får kanske lov att testas i framtiden! Barnen var i vilket fall nöjda med kvällsutflykten och det var ju huvudsyftet med det hela.

Instagram