Fjolårsfrost

Jag har tänkt skriva i flera dagar men jag har kommit fram till att bara göra det när jag verkligen känner för det. När texten jag skriver känns som jag. Så bjuder på bilder. Frostiga bilder från fjolårets oktober.

Sofias goda kycklingpaj

Foto: Sofia Ahlehjelm

Ibland när jag blir sugen på något kan jag inte riktigt släppa det! Eller så är det egentligen alltid. Jag blir inte nöjd förrän jag fått stilla suget, även om det kommer dröja ett tag tills jag får chans att göra det. 

För en tid sedan när mamma och pappa var här gjorde vi den här goda kycklingpajen till middag. Vi brukar laga den ibland men barnen är inte överförtjust så därför var det ett bra tag sedan sist! Härom kvällen blev jag så sugen på den igen och hade säkert ställt mig och lagat en paj om det inte vore för att affären redan var stängd. Dagen efter däremot, då blev det kycklingpaj :-) Jag brukar följa Sofias recept bortsett från ananasen och salladskryddan och tycker ni borde testa receptet också!

Det är sant det som sägs

Jag har nog aldrig varit så trött som den här senaste veckan. Jag visste ju sedan innan att jag inte är skapt för att ligga raklång, sova, göra ingenting och använda tiden till att grubbla. Tiden har gått så vansinnigt sakta och jag har blivit mer och mer matt under sjukskrivningstiden. Vissa dagar har jag varit riktigt låg.

 

Nu återgår jag till jobbet imorgon och jag ser väldigt mycket fram emot det. Jag försöker lägga min oro åt sidan och fokusera framåt. Det är sant som andra försöker säga till mig; att man inte ska ta ut saker i förskott. Jag mår ju faktiskt bra, oförskämt bra för att också vara i graviditetstillstånd.

Livet ur mobilen

 

 

 

 

     

Liten blir stor

En helg av lugn

Åh, vad jag önskar att jag också fick slita hund i trädgården nu! Maken, och resten av grannskapet förresten, har gått an i helgen medan jag själv suttit på sandlådekanten, vandrat runt och tyckt, fikat med barnen på trappan eller plockat i det sista från växthuset. Det är visserligen inte helt fel heller!

De sista gurkorna är nu inplockade, morötterna verkar behöva ännu någon vecka på sig och tomaterna mognar allt eftersom. Att få plocka in såhär, lite lämpligt, tycker jag är alldeles perfekt. Det blir lite lyxigt att få äta av sitt eget!

Att se framåt

Alla säger att vi haft en lång sommar i år, och så är det nog. Det är mitten av september och 20 grader varmt. Men hösten tar över allt mer. Det ser otroligt skönt ut ute, men jag försöker att hålla mig lugn. Jag ligger på sängen, läser en tidning, slumrar till en stund, ringer en vän, drömmer om sånt jag vill göra. 

Jag är nu opererad, hemkommen och lättad över att ingreppet är gjort. Och jag har inte alls speciellt ont. Däremot måste jag vila. Nu ska jag se framåt, glädjas över att vi ska bli ytterligare en i familjen och försöka att förtränga vad som nämnts som risker med allt det här. I mars är vi fem i familjen! :-)

En korg äpplen, eller två?

Jag nästan skäms när jag skriver det. Men vi kastar den största delen av vår äppelskörd i komposten varje år. Och vi får jättemycket äpplen! 

Jag själv är jätteallergisk mot kärnfrukter, barnen och maken äter några äpplen var om hösten och resten plockar vi upp från marken för att köra bort från trädgården. Jag vill mer än gärna dela med mig till de som vill ha! 

Ibland kan jag sakna känslan att bita i ett lagom surt och krispigt äpple, men smaken den har jag kommit över för längesedan. Den är sedan länge förknippad men den där otäcka känslan av allergireaktion.

Löv och äpplen har börjat falla

 

Dimman är alldeles tjock på morgonen och gatlysena ännu inte tända när jag går morgonpromenaden med hunden. Det är lite ruskigt innan solen gått upp. Men luften är höstigt frisk, trädgårdarna börjar skifta i färg och var gång jag kommer in från den där promenaden känner jag mig nästan renad. Det är inte alldeles dumt med höst ändå! Jag gillar den. Tänk om jag kunde få minnas det från år till år.

 

Tack alla snälla för sms, mail, samtal och kommentarer. All kärlek till er!

En känslomässig karusell

Jag har knappt hunnit börja på mitt nya jobb när det visar sig att jag är på tjocken igen. Hjälp, vi som trodde att vi var klara! En känslomässig karusell tar vid, men efter några veckor har det lagt sig och vi börjar tänka och planera utifrån vad som komma skall. Klarar man två, så klarar man väl tre? Och cheferna tar det med ro.

De tolv första veckorna går och jag vågar tro att det faktiskt händer igen. Nånstans har det nog ändå funnits en inre längtan och jag börjar se fram emot ytterligare en resa. Men så kommer mina provsvar från ett läkarbesök tidigare i augusti. Nu är det inte bara känslomässig karusell längre. Nu blir det inre kaos! 

Operationstid bokas med bara åtta dagars varsel och här går jag nu och vrider och vänder på allt som kan men inte får hända. För det finns risker för vår lilla bebis i magen. Det finns risk för sent missfall och för tidig födsel. Men förnuftet och läkarna säger att jag måste sätta mig själv och de barn jag har i första rummet. 

Jag känner mig ledsen över att några människor inte vill förstå. För man får inte säga precis som det känns. Vissa saker ska man hålla för sig själv. Men det upptar hela min tid att tänka på hur mycket jag önskar att jag slapp genomgå operationen på onsdag. Och hur mycket jag vill slippa föda ett barn till alldeles för tidigt.