Norrsken!

Jag kan fortfarande minnas när jag såg norrsken första gången. Jag var inte särskilt gammal, det var ungefär den här årstiden och jag var ute och cyklade med några kompisar efter en kväll på badhuset. Jag hade nog aldrig hört talas om norrsken och blev till en början livrädd. Första tanken var att jorden nog skulle gå under, men sen stod jag där länge med blicken i vädret och beundrade skådespelet.

Ikväll skulle jag bara snabbt rasta hunden innan läggdax när himlen sakta började färgas grön. Varje gång jag ser det blir jag lika facsinerad! Jag rusade in och hämtade kameran för att lyckas fånga norrskenet på bild. Men norrskensfotografier är nog något jag får öva på, märkte jag. Lätt var det inte! Med viss coachning från lillebror fick jag till slut till ett par (nästan) skapliga bilder.

Klicka upp bilden så syns det lite bättre. Nu måste jag ut igen och se vad jag kan lyckas åstadkomma! :-) Förhoppningsvis något bättre!

Ett rosa dop

I söndags blev vi gudföräldrar. Känslan att få ett sådant förtroendet av någon! Under dopceremonin, när denna lilla tjej fick vatten på huvudet, sa vår son att hon nu blivit prinsessa. Dottern såg dock till att rätta honom snabbt och säger "Nej, men nu är hon vår låtsaskusin". För mig får hon gärna vara båda! ♥

Operationen

Det är många som undrat över operationen och jag har ju aldrig berättat vad som hände. Nu har jag fått veta att operationen var lyckad och att jag inte bar på något farligt. Det som fanns där är borta och jag har nu själv kunnat lägga det åt sidan och ska därför berätta vad som hände.

I februari upptäcktes cellförändringar. Ofarliga, men som skulle hållas under kontroll. Jag skulle göra ett nytt cellprov innan sommaren som sköts upp till augusti. På de månaderna hann jag bli oplanerat gravid men det gjordes ändå en biopsi. Om det görs eller inte verkar olika från landsting till landsting. Jag fick vänta ett par veckor på svaren och läkaren ringde en fredag eftermiddag när jag satt i bilen och sa att hon hade tid för mig redan på måndagen. Det var så pass allvarligt att en operation var nödvändig fortast möjligt. Mycket pga att man inte vill göra operationen för långt in i graviditeten. Jag läste massor om riskerna med operationen och mådde jättedåligt över det. Men provsvaren innehöll ett frågetecken som de inte kunde förklara och de rekommenderade mig ändå att göra operationen.

Mindre än en vecka efter samtalet stapplade jag in där söndergråten och livrädd, redo(?) för operationen. Jag var iskall, grät och skakade när jag sövdes men i efterhand var operationen verkligen ingenting att oroa sig över! Jag var livrädd innan, men lättad när jag vaknade! Därefter skulle det dröja en månad på provsvaren och under den tiden drabbades jag till och från av en hemsk dödsångest. Jag hade ju läst om Snorpans mamma och började gå igenom alla tänkbara scenarion.

Tack och lov slutade allt väl! Nu har svaren kommit, drygt fem veckor efter operationen och allt ska nu vara i sin ordning. Operationen gick bra, bebisen mår bra och i veckan börjar vi våra besök på specialistmödravården med cervixmätningar.

Anledningen till att jag skriver om det här är för att jag själv bara hittade skräckhistorier när jag själv sökte information. Och för att min barnmorska berättade att en dag med femton inbokade cellprovskontroller kom endast två kvinnor. Jag tycker absolut att man ska ta till vara på möjligheten till dessa kontroller, för otroligt många fler kvinnor än de som talar om det drabbas. Kika in hos Snorpans mamma, läs om hur fort allting gick för henne och i vilket skick hon är idag, så lovar jag att du inte uteblir från ditt nästa besök!

Budgetvarianten

Nu har lugnet lagt sig här hemma. Efter en arbetsdag, hundkurs och massor av matlagning ska jag nu snart göra mina små sällskap i storsängen. Imorgon väntar en ledig dag. Men innan läggdax vill jag visa er något! Rustas budgetvariant av Happylights. Jag har suktat efter dem sedan de kom, men har aldrig känt att de varit värda riktigt vad de kostar! Men den här budgetvariant är toppenfin, ger ett riktigt mysigt sken och kostar bara hälften så mycket. Kvällens tips från mig!

Ljumma pepparkakor & mjölk

Har alltid beundrat de som tycker bak med barnen är mysigt! Jag får verkligen bita mig i läppen för att klara av det. Antar att det mest beror på att jag vill lika mycket som dem :-) Tjatet har pågått ett par dagar, men nu är barnen nöjda och mjöliga! Två plåtar pepparkakor har vi fixat med ikväll. Så snart ska vi fika lite ljumma pepparkakor tillsammans med ett glas mjölk. Inte helt fel! 

Vad som väntar oss nu

Oplogade vintervägar

Knarrrande vinterlandskap

Skogspromenader bland snötyngda granar

Vinter och sol

Äppelträd och häggmispel i vinterskrud

Solnedgång över Gensjösjön

Vintern må vara kall och nästan evighetslång, men när jag satte mig och kikade på bilder från fjolåret så är ju vinterlandskapet också fantastiskt vackert. Om man bara väljer att se det! Jag tycker det kan vara svårt att stanna upp och beundra, men blir allt bättre på det. Idag när jag ser de här bilderna känns det faktiskt helt okej att det här är vad som står framför oss nu! Det här, och julen.

Små, vita och blygsamma

Idag faller den första snön här hos oss! Det är små, små blygsamma snöflingor som landar. Som sakta kommer färga trädgården vit. Om än inte idag. 

Jag kan fortfarande minnas hur det kändes som liten och idag återupplever jag den känslan med mina små. Känslan och förväntan inför julen som nu närmar sig.

Småcitrus och snövarning

 

 

Jag äter satsumas i galna mängder. Kanske tio om dagen. Eller antagligen ännu fler. Ikväll varvar jag dem med kvarblivna chokladlinser från lördagens godispåse. För i lördags var jag på så vansinnigt dåligt humör att jag bestämde mig för att sova innan klockan blivit sju. Ikväll, när jag vet att jag ska upp sådär galet tidigt imorgon, känner jag inte alls för att sova. Någon som har en förklaring på det? 

Jag förevigar mest naturen, det är vad som i vardagsstressen känns lugnande. Jag har lärt mig se på den med nya ögon sedan vi flyttade hit. Jag ser motiv överallt. Detta är små ögonblick från veckans hundpromenader. En morgonmåne, glada fåglar, uppförsbacken på vår kvällspromenad och så de gula, rasslande asplöven. De enda träd som faktiskt har sina löv kvar. För visst talade jag om att vi väntar minusgrader? Jo, på torsdag kommer snön! Jag känner mig inte alls redo för vinter!

Gårdagens kvällspromenad i solnedgången

Att närma sig halvtid

Det var det här med tiden.. Se bara på magen! Det här är helt galet. Jag hinner inte alls med! Till veckan väntar redan ultraljud och förhoppningsvis även provsvaren från operationen. Det är med mycket blandade känslor som jag räknar in den. 

Idag är maken i skogen och vi som är hemma är mest i luven på varandra. Lillen somnade precis och dottern gick in för att leka. Jag sitter ute och njuter i höstluft och sol. Träden är dock närmast kala nu och till veckan väntas ihållande minusgrader. Ja, det var det här med tiden! Jag hinner inte alls med.

En flerfärgad morgon

    

I morse lyste hela trädgården när solen gick upp! En flerfärgad höstmorgon. Jag sprang ut i linne och tights i kylan för att försöka fånga ljuset och den vackra regnbågen på bild. Tyvärr lyckades jag inte sådär fantastiskt bra som jag hade hoppats. Men på torsdag börjar en efterlängtad fotokurs som jag länge väntat på. Jag hoppas att den ska ge mig verktyg för att hitta vidare och lära mig det här med fotografering!

För alltid

Jag tänker att när lugnet lagt sig, då ska jag ta tag i allt som jag borde. Men jag sitter kvar en stund extra hos barnen när de somnat. Jag beundrar dem och känner mig plötsligt så väldigt ensam. Jag skulle göra allt för dem. Jag älskar dem gränslöst! Kanske spelar hormonerna in, men jag tvingas fälla en tår. Ganska många. Jag smyger därifrån, går ner och fastnar i musiken. Jag drömmer mig bort, minns, saknar och tänker att mycket annat är oviktigt. Jag orkade inte skura golven ikväll heller, men jag har de allra finaste av gåvor vid min sida. Och det är värt mer än allt.