Jag har alltid varit dålig på uppskatta livets små händelser. Bland annat därför började jag blogga igen, för att påminna mig själv om vardagens alla små ljusglimtar. Om livets små ting.
Till insikt kom jag efter en bilresa med min fina vän Ida. Vi har, sen första dagen, förstått varandra och till henne kan jag säga precis hur jag känner och tänker. Våra liv är olika, men på något vis ändå lika. Nåja, vad jag kom fram till under denna resa var..
Ett: Att jag är en obotlig nostalgiker. Jag njuter av att se på foton, minnas tillbaka och saknar (och kanske även förskönar) det som var förr..
Två: Jag tror att livet börjar sen, någon gång i framtiden. T ex. efter studenten, när jag flyttat hemifrån, när jag hittat han med stort H, när vi fått barn, när vi köpt hus.. ja, ni hänger med?
Men livet pågår nu! Jag har bestämt mig för att inte glömma det och för att påminna mig själv om att uppskatta det jag har. För även om jag nu ibland saknar en umgängeskrets likt den i Umeå och ett jobb så lever vi på en trygg plats på jorden. Och det är förresten inget litet ting.
Klokt beslut. De flesta människor förstår inte att uppskatta det de har- idag. De har hamnat inne i den giriga snurrvirveln och blir bara olyckligare för var dag som gâr med tanke pâ allt de gâr miste om...De fâr mig att tänka pâ dagens invandrare frân arabländerna som flyr fattigdomen i hemländerna för att hitta en ännu värre i Frankrike pâ gatan och sen skickas tillbaka oönskade och hatiska...
SvaraRaderaMan mâste liksom först stâ stadigt pâ ett trappsteg med bâda fötterna (och inte i luften) för att ta nästa, annars faller man omkull.
Gammemlmoro i Paris
Du är så klok min vän. Du är mig närmast i hjärtat även om du är ett par mil bort! Snart kommer jag ner och njuter av din trygga plats också :)
SvaraRaderaKRAM!