Tänk, att för några månader sedan var det här lilla armbandet så stort att det bara ramlade av vår lillebror. Vi försökte trä det över foten för att få det att sitta kvar över fotleden, men även den var alldeles för tunn. Nu är han snart fem månader, väger sex kilo och kämpar för att få knäna under kroppen. Trots att han gör väldigt lite väsen av sig verkar samma vilja och attityd som storasyster har rymmas i den lilla kroppen.
Den riktiga småbarnstiden har verkligen passerat fort denna gång, trots att vi fick träffa vår V tidigare än planerat. Och trots att han ligger lite efter andra jämngamla så hinner man ändå inte riktigt med. På några månader till så är det nog livat här hemma! Det är lite dubbelt. I samma stund som man vill bromsa tiden, vill man gärna se in i framtiden också.
Visst är det lite bitterljuvt att tiden går så fort med dom små. Man vill se deras framsteg lika mycket som man bara vill att tiden ska stå tilla
SvaraRadera//frida