Minus 25 centimeter

Att få barn är på alla sätt det största som hänt i livet. Jag trivs bra med att vara hemmamamma, så bra att jag många gånger överväger att inte börja jobba heltid igen. Men så ibland känns det som att jag nästan kvävs. Det händer när jag inte kommer mig ut för att bara vara jag, för att andas lite egen luft och göra saker för min egen skull. Eller när vi inte hinner vara annat än att bara vara praktiska och föräldrar.

Idag skulle jag tagit tåget till Umeå. Jag hade tänkt att dansa och träffa gamla dansanta bekanta. Jag saknar dansen. Så otroligt mycket. Förkylningarna här i huset har dock övertag och jag var tvungen att inse mina begränsingar. Istället åkte jag till frisören och klippte av håret.

E ska ändå få åka till sin faster ikväll och när lillen somnat ska här dukas upp götta framför tvn.