Idag är det ett år sedan vi förlorade sambons mamma. Det tog hårt för alla och det gör fortfarande ont i mig. Kanske mest av den anledningen att barnen (troligen) inte kommer att minnas. Vår dotter förlorade sin stora idol och farmor missade lillebror med bara fem veckor. Men jag hoppas att det fönster som dottern säger att hon har finns och att hon ser oss när vi vinkar här nere. Det vill jag i allafall tro att hon gör.
Sv: Tack så jättemycket! Det känns fantastiskt att få förvalta deras hus och göra det till mitt eget men ändå behålla farmor och farfar-känslan :)
SvaraRaderaOkej, Ö-viksområdet är fint! Har du någon anknytning dit?
Ha en fin kväll!
Jag beklagar! Visst gör det ont när man mister någon som står väldigt väldigt en nära? Jag saknar min pappa enormt mycket. Önskar så att hann träffa Olivia och se vårt hus!
SvaraRaderaAngående lampkjolen, dom vita och beiga är helt slut men det fanns ett par rosa kvar. Själv köpte jag en beige fast egentligen ville jag ha en vit men dom verkar ha gått som smör!
Hej Frida.
SvaraRaderaDet är svårt att missta de som är nära och betydelsefulla. Säger din dotter att hon vill vinka till sin idol, så vinka. De på andra sidan finns ju...<3
kram
Fia
Vilken vacker bild! Varma tankar till er. Från en sorg till en annan. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den högsta äran som glädjen kan få, som Harry Martinson skrev en gång. Kram!
SvaraRadera