tisdag 29 oktober 2013

Operationen

Det är många som undrat över operationen och jag har ju aldrig berättat vad som hände. Nu har jag fått veta att operationen var lyckad och att jag inte bar på något farligt. Det som fanns där är borta och jag har nu själv kunnat lägga det åt sidan och ska därför berätta vad som hände.

I februari upptäcktes cellförändringar. Ofarliga, men som skulle hållas under kontroll. Jag skulle göra ett nytt cellprov innan sommaren som sköts upp till augusti. På de månaderna hann jag bli oplanerat gravid men det gjordes ändå en biopsi. Om det görs eller inte verkar olika från landsting till landsting. Jag fick vänta ett par veckor på svaren och läkaren ringde en fredag eftermiddag när jag satt i bilen och sa att hon hade tid för mig redan på måndagen. Det var så pass allvarligt att en operation var nödvändig fortast möjligt. Mycket pga att man inte vill göra operationen för långt in i graviditeten. Jag läste massor om riskerna med operationen och mådde jättedåligt över det. Men provsvaren innehöll ett frågetecken som de inte kunde förklara och de rekommenderade mig ändå att göra operationen.

Mindre än en vecka efter samtalet stapplade jag in där söndergråten och livrädd, redo(?) för operationen. Jag var iskall, grät och skakade när jag sövdes men i efterhand var operationen verkligen ingenting att oroa sig över! Jag var livrädd innan, men lättad när jag vaknade! Därefter skulle det dröja en månad på provsvaren och under den tiden drabbades jag till och från av en hemsk dödsångest. Jag hade ju läst om Snorpans mamma och började gå igenom alla tänkbara scenarion.

Tack och lov slutade allt väl! Nu har svaren kommit, drygt fem veckor efter operationen och allt ska nu vara i sin ordning. Operationen gick bra, bebisen mår bra och i veckan börjar vi våra besök på specialistmödravården med cervixmätningar.

Anledningen till att jag skriver om det här är för att jag själv bara hittade skräckhistorier när jag själv sökte information. Och för att min barnmorska berättade att en dag med femton inbokade cellprovskontroller kom endast två kvinnor. Jag tycker absolut att man ska ta till vara på möjligheten till dessa kontroller, för otroligt många fler kvinnor än de som talar om det drabbas. Kika in hos Snorpans mamma, läs om hur fort allting gick för henne och i vilket skick hon är idag, så lovar jag att du inte uteblir från ditt nästa besök!

4 kommentarer:

  1. Annica Stenman29 okt. 2013 22:00:00

    Åh fina Frida. <3 Skönt att det gått bra och att ni nu kan fokusera på ett tredje underverk som är påväg. Jag ska aldrig missa ett cellprov, har varit en som dragit mig för det där men inte mer. Kram Annica

    SvaraRadera
  2. Så jobbigt det måste varit för dig!
    Jag har själv haft cellförändringar strax efter mitt tredje barn (andra graviditet) så jag vet hur orolig och rädd man är.
    Att dessutom vara gravid?! -jobbigt:(
    Är så tacksam över att vi får gå på våra cellprovtagningar i vårat underbara land och man får absolut inte missa det!
    Detsamma gäller mammografin...
    Kram

    SvaraRadera
  3. Vad skönt att allt gått bra, men jag förstår verkligen din dödsångest. Ju mer man läser, desto mer stoff får man dessutom till att sätta ihop egna scenarion i huvudet. Jag är expert på det och det är fruktansvärt jobbigt.

    Cellprovtagningen är verkligen jättebra, att man inte går på sådan är helt vansinnigt. Det gör ju inte ont, går fort och är verkligen för ens eget bästa.

    Hoppas du kan njuta riktigt gott av graviditeten nu. I vilken vecka är du?

    SvaraRadera
  4. Starkt av dig att dela med dig av din historia! Och vilken tur att det gick bra för dig och bebisen!

    Det är bra att du trycker på hur viktigt det är med cellprovtagning - det är något som tar några fjuttiga minuter och när vi verkligen har möjligheten till det tycker jag att vi ska nyttja den.

    Kram till dig!

    SvaraRadera