Under kvällens promenad med Josefin och hundarna, upplevde jag en sån där känsla som jag inte riktigt kan beskriva. Det blev total tystnad. En sådan som nästan gör ont i öronen. Vattnet var rogivande och jag kände att jag hade kunnat stanna vid den här platsen för mig själv i en evighet. Jag saknar mitt ställe hemma vid ån i samhället där jag växte upp, och stenen jag samlade mina tankar på vid sjön när jag bodde i Umeå. Jag önskar att jag fann en ny sådan plats. Att stanna till på. Att fly till. En plats att andas lugn och tystnad och bara låta tankarna sväva fritt.
Det ser ut som ett djupt kraterhâl fyllt med vatten.... tja, kanske kommer nân ung mamma pâ planeten Mars att dela dina funderingar oom tusen âr eller mer. Vad vet man om framtiden ! Tankar blir verklighet med tiden och mammors funderingar varierar knappast. :)
SvaraRaderaG-mor ut Paris