Åh. Nu är det exakt en vecka kvar tills jag den här tiden befinner mig på jobb! Och förlåt om detta är tiotusende gången jag skriver det. Jag vet ärligt inte om jag skrivit det förr, eller inte. Min hjärna maler detta dygnet runt så jag vet varken ut eller in snart. Jag har smått panik!
Jag längtar efter jobb, nya kunskaper, vuxna människor, lunchrast och tysta ensamma toalettbesök. Med avbrott på ett par månader så har jag nu varit hemmamamma sedan september 2008. Men jag får också ångest av tanken att föräldraledigheten snart är förbi! Jag vill inte det. Hur less jag än må vara emellanåt så får jag ont i magen av tanken att förskolefröknar ska få träffa mina barn mer än mig. Jag är inte beredd på det riktigt. (Hur bra de än är!)
Så länge sambon är hemma med barnen istället är jag helt tillfreds med att jobba. Nästan. Det är bara oerhört trist att pengar och pension ska behöva vara en anledning i beslutet. Frågan är ju om det ändå inte är viktigare att leva nu? Framtiden, morgondagen, 2050 - det vet vi ändå inget om. Jag lär nog få fortsätta mala detta, men det känns som jag kommit fram till att deltid kan vara ett alternativ för mig tills dess barnen blivit äldre. Kanske.
Det kommer att gâ fint ! Jag blev verkligen förundrad över ätt mina fâ bloggvänner visade sig alla vara enormt duktiga, företagsamma och kreativa unga kvinnor förebilder ...med eller trots barn...blev mâllös av beundran. Att de kan och orkar !! Lycka till ! :)
SvaraRaderaGammelmor
Hej, eftersom jag inte känner dig så känns det kanske lite dumt att lämna en kommentar på en så känslig sak, men grejen är den att jag faktiskt känner igen både mig själv och många av mina kompisar i dessa tankegångar. Man våndas och ojar sig och har ångest och klankar ner på sig själv (vilket beslut man än tar hade varit "fel")... men det brukar bli bra till slut. Det är faktiskt ganska så skönt att få jobba och ha lite annat att tänka på och man utvecklas ju själv som person. Jag blev, konstigt nog, en lyckligare människa av att få gå och jobba (trots att jag aldrig hade trott det själv!) och det speglas ju på hur jag umgås med min son. Och dagis är faktiskt jättebra och utvecklande för barn. Hur mycket jag än hade ansträngt mig, hade jag aldrig kunnat ge min son allt det han fått lära sig på dagis. Så hur som helst, så ville jag bara säga att jag tror du reagerar helt "normalt", men att det blir bra. Håller i alla fall tummarna! Tack för en mysig blogg som jag besöker då och då!
SvaraRadera