Vem hade väl trott att jag skulle sitta här med busen i magen i mitten av februari!? Inte då jag! Det börjar nästan kännas lite hopplöst. Som om det inte kommer bli någon bebis av det här och att magen kanske bara består utav allt det jag stoppat i mig sedan början av sommaren. De senaste dagarna har jag börjat fundera över det ena och det femte. Jag grubblar en massa och känner att det vore skönt om det bara hände nu, så jag slapp alla funderingar. Har man fixat det två gånger, borde man väl klara av det en tredje gång? Visst?
Jag köpte hallonbladste förra veckan, men det smakade då inte alls som jag minns att det gjorde 2008! Nej fy, jag får nog tillsätta något eget om det ska gå ned. Eller låta bli. Idag tänkte jag ge mig på ett gardinbyte, smygstarta våren lite medan det finns tid för det. Det sägs ju att storstädning ska vara bra så det kan ju vara värt ett försök, tänker jag. Bebisen räknas ju som fullgången nu och även om folk verkar tro att jag inte fattat att det återstår några veckor så lovar jag er att så inte är fallet. Jag har stenkoll på dagar, timmar och minuter!
Jag känner så väl igen det där... Väntan, längtan, tankarna och alla andras frågor. Varje dag som jag lämnade barnen på dagis, och då menar jag varje dag, efter beräknat datum, så frågade alla i personalen om jag inte fått barn än. Nej , sa jag, den ligger liksom kvar här. Och med tanke på att jag gick över 18 dagar (med barn två, och 14 dagar med barn 1) så blev det några gånger som de hann fråga.... Tröttsamt... Men snart vet du, snart, så händer det. Och du kommer få träffa ert tredje lilla mirakel! Hoppas förlossningen går bra och att det inte dröjer alltför länge! Kram Maja
SvaraRaderaHeja dig, snart har du din bebis hos dig, härligt med massa bebismys. Jag njuter av dubbelbebismys nu.. och för lite sömn..men det är det värt.
SvaraRaderaKram Tiina
Den känslan! Jag känner igen mig så väl. Jag började nästan tro att Valentin faktiskt aldrig skulle komma ut, att jag skulle vara den enda (?) kvinnan som aldrig födde, utan som bar sin bebis i livmodern livet ut. Och så orostankarna på det, som maxades, fy!
SvaraRaderaHejar på dig och på bebis!
När jag väntade mitt tredje barn, länge sen nu, men graviditeterna är nog desamma fortfarande.... så var den graviditeten väldigt annorlunda de andra två. Den krånglade i början vilket de andra två inte gjort, jag blev svullen som en ballong, vilket jag inte blev med de andra. Så jag hade STORA funderingar och grubblerier. Men förlossning och allt gick bra, en fin kille. Men pga allt krångel under graviditeten kändes det som att han var mig bara till låns. En känsla som höll i sig i många år. I maj fyller han 28 år och är nu själv far till två underbara små flickor. Det är lätt att måla fan på väggen när man är i dín situation, oftast har man fel!
SvaraRadera