Jag har varit lite extra ledig efter helgen, Både igår och idag, faktiskt. Det har känts välbehövligt! Som ni nu säkert har förstått så har saker hopat sig under hösten och allt som varit har satt sina spår. På kvällarna har jag känt mig helt slutkörd! Jag försöker fokusera, men känslorna tränger fram helt obehindrat där jag står och när jag stannar upp tar sorgen över. Tårarna tar aldrig slut. Den sjukdom som drabbade familjen i höst tar enormt mycket kraft. Jag påminns hela tiden, av minsta lilla, och allting känns så enormt orättvist! En ständig mardröm man aldrig verkar få vakna ur. Utöver det har vi dessutom fått en diagnos på vår son som jag nu försöker sätta mig in i. Också mindre kul. Jag förlorade min morfar förra veckan och den hemlängtan jag drabbats av i skov har i höst nått nya nivåer. Men nu måste ju botten vara nådd? Det måste vara vår tur att sätta näsan ovan vattenytan snart. Håll tummarna för det!
La in en kommentar igår på ditt förra inlägg, men vet inte om det ska godkännas först eller om det blev fel någonstans. Vill ändå bara säga att jag gärna vill fortsätta följa dig i din blogg, även om jag förstår att livet känns tungt för dig nu. Framför allt hoppas jag att sonens diagnos inte är av värre slaget.
SvaraRaderaVet du Frida, präktig har du aldrig känts, det säger jag dig ärligt.
SvaraRaderaJag tänker att jag är glad att du fortsätter skriva, att jag är tacksam för att du delar med dig, bjuder in.
Och, jag är verkligen ledsen för din skull, sjukdom i familjen är tungt att bära.
Ibland känner man att livet bara går i ett och drabbar en hela tiden, som om det aldrig blir någon paus och man bara blir tröttare och tröttare.
SvaraRaderaHoppas att du orkar repa dig, hämta kraft i allt positivt som finns runt omkring dig och att livet inte drabbar er lika hårt framöver. Är det en allvarlig diagnos sonen har fått?
Kul att hitta din blogg igen!
SvaraRaderaTråkigt med sjukdomen i familjen, håller tummarna för att det ska gå bra.
/A