Tackochlov att det äntligen är torsdag! Veckorna när T jobbar mycket och konstigt tar nära på knäcken på mig. Jag har höga krav på mig själv, jag vet. Men sen ska jag inte sticka under stolen med att det emellanåt är så att det känns helt värdelöst att inte ha jobb, ekonomin det innebär, de begränsade möjligheter som erbjuds och avståndet till vänner och familj. Ja, det vänder ofta och hastigt. Ibland verkligen stortrivs jag på vischan och det liv vi har här men så saknar jag senare allt vad stadspuls och valmöjligheter innebär. Jag tror att sömn är det botemedel jag behöver, åtminstone för nu. Imorgon är en ny dag, då kanske det har vänt på nytt. Och då är vi lediga tillsammans i dagarna tre.
Förresten så missade några att bilderna i förra inlägget inte är från vårt hus. Så att rätt blir rätt alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar