En känslomässig karusell

Jag har knappt hunnit börja på mitt nya jobb när det visar sig att jag är på tjocken igen. Hjälp, vi som trodde att vi var klara! En känslomässig karusell tar vid, men efter några veckor har det lagt sig och vi börjar tänka och planera utifrån vad som komma skall. Klarar man två, så klarar man väl tre? Och cheferna tar det med ro.

De tolv första veckorna går och jag vågar tro att det faktiskt händer igen. Nånstans har det nog ändå funnits en inre längtan och jag börjar se fram emot ytterligare en resa. Men så kommer mina provsvar från ett läkarbesök tidigare i augusti. Nu är det inte bara känslomässig karusell längre. Nu blir det inre kaos! 

Operationstid bokas med bara åtta dagars varsel och här går jag nu och vrider och vänder på allt som kan men inte får hända. För det finns risker för vår lilla bebis i magen. Det finns risk för sent missfall och för tidig födsel. Men förnuftet och läkarna säger att jag måste sätta mig själv och de barn jag har i första rummet. 

Jag känner mig ledsen över att några människor inte vill förstå. För man får inte säga precis som det känns. Vissa saker ska man hålla för sig själv. Men det upptar hela min tid att tänka på hur mycket jag önskar att jag slapp genomgå operationen på onsdag. Och hur mycket jag vill slippa föda ett barn till alldeles för tidigt.