Nu är det jul i vårt hus!

Nyfunna vänner

I min fantasi skulle det bli precis såhär men jag har verkligen inte tagit det för givet sedan lillkissen flyttade in. Frost har varit fantastiskt snäll och tolerant men Elsa (mer ofta kallad Pipis) har inte varit lika tillmötesgående. Hon har mest hållit sig undan, fräst, spottat och slagits med tassarna. Men tiden har gjort skillnad! Nu sex-sju veckor senare, så delar våra fyrbenta vänner både tallrik och sovplats! 

Kram eller godis?

Ett prickigt oktober

På förskolan råder en epidemi av vattkoppor. På en avdelning var nyligen 13 av 17 barn borta och nu har det spridit sig bland syskon och åldrar och även nått skolåldern. Här hemma har vi friskförklarat en och kurerar samtidigt de andra två! Det blev en riktigt prickig oktober! Inte alldeles lägligt, men å andra sidan är det snart gjort för gott.

Att fylla 30!

I helgen fyllde jag 30 år! Vi hade ordnat med ett enkelt och familjärt kalas i Myckelgensjö, med mat och lekar och övernattning för de långväga gästerna. Det blev väldigt lyckat! Vi grillade och åt gräddtårta med jordgubbar. Något annat går minsann inte för sig när man fyller år mitt i sommaren! På kvällen serverades sedan bubbel av olika slag i glasen. Drygt tio barn lekte som bästa vänner och vi vuxna satt ute långt in på natten när de små sedan hade somnat. Hela dagen hade vi ett fantastiskt väder, i jämförelse med vad denna sommar hittills bjudit oss på. Vi lyckades verkligen hitta rätt dag! För morgonen efter var det spöregn igen.

Känner mig enormt tacksam över alla som kom! Närmare 40 personer med varierande åldrar från ett till 82 år. Tacksam är jag också över presenter och de bidrag vi fick för att kunna åka iväg på en resa med familjen lite längre fram.  

På spaning

Igårkväll när ingenting längre var roligt med att sitta inne och höra regnet mot fönsterrutorna packade vi in barnen med sitt lördagsgodis och åkte ut på viltspaning! Vi trivs alla i bilen och barnen tycker det är spännande att vara ute och spana. Vi hade turen att få se en älgko men tyvärr var det allt i djurväg den här gången. Däremot fick vi ju se nya vägar, spegelblanka små tjärnar och stora vyer! Och äta godis. Inte fy skam det heller!

Lördag hela veckan!

Igår gjorde jag min sista arbetsdag. Från och med nu är det lördag hela veckan! Vi har fått semester och ska vara ledig tillsammans i tre veckor framöver! Det är lite annat än tre månader som i fjol, men så har vi också varit hemma mycket under året som gått.

Sommaren är min absoluta favoritårstid! Bortsett från allergin, vill säga. Jag hoppas att vädret ska vara med oss från och med nu och att allt sånt där som man tänkt att man ska göra, också kommer att bli av. Utflykter, bjudningar, målning, projekt och annat. 

Bilden togs tidigare i veckan vid ett kvällsdopp vid Flärken. Idag är det tyvärr inte riktigt lika härligt ute!

Blomstertider

Ikväll bad min stora lilla tjej om en egen stund. Vi bestämde oss för att gå ut och plocka blommor, bara vi två, utan småbröder som konkurrerar om uppmärksamheten.

Med längtan efter sommaren

Liksom på många andra ställen runt om i landet har sommaren inte varit sådär somrig, såsom åtminstone jag har föreställningen om att den ska vara. Det är fortfarande oftast långbyxor och jacka som gäller. Därför känns det extra skönt att vår semester inte ens har börjat än! Maken räknar ned sista dagarna nu men jag har en vecka till kvar att jobba innan ledigheten.

Tidigare skulle jag blivit stressad över att vi inte har semesterplanerna färdiga men jag har lärt mig att det är enklast att leva för stunden med flera barn i huset. Faktiskt tror jag att jag håller på att bli vuxen (och ha lite åldersnoja -men mer om det en annan gång). I sommar planerar vi för kortare turer, dagsutflykter och lite extra vardagslyx för att sätta lite guldkant på barnens sommarlov. Får vi bara lite sol, bad och glass räcker det ju faktiskt ganska långt.

En helg att minnas

Vilken fantastisk helg vi haft! Vi har laddat våra batterier för några sista arbetsveckor innan semestern väntar. Upplevt en liten försmak på vad ledigheten förhoppningsvis ska komma att bli. Nedräkningen har påbörjats!

Vi åkte tidigt på lördagsmorgon med siktet inställt på Örträsk, med helgvistelse hos goda vänner. Men innan vi körde dit stannade vi på Älgfarmen i Bjurholm för att se på årets kalvar. Hur söta? Om de inte blev vuxna hade jag kunnat adoptera dem! :-) Tre veckor gamla, alldeles mjuka och jättetama. 

Senare på eftermiddagen ankom vi slutligen till målet för helgen. Och där har vi haft det hur bra som helst! Det är få förunnat att ha sådana vänner! Där alla gå ihop, mammor och pappor och småttingar.

Livet och döden

Under en lång tid har livet skyndat väldigt fort. Som ni vet. Jag har känt mig lite som han Truman, ni vet? Eller som en bricka i ett spel, där jag uppenbarligen klev väldigt fel. Jag har verkligen fått känna på hur liten man är på jorden. Hur lite vi egentligen kan styra. Hur saker bara händer, trots att vi tror att vi har kontroll.

Jag har länge försökt att sätta ord på allt men det har varit omöjligt. Jag har skrivit, gråtit och raderat. Gråtit och gråtit. Men det har känts viktigt för mig att en dag få ut orden för att riktigt kunna fortsätta framåt. Även om ni kanske varken förstår eller orkar läsa. Men jag kan inte hoppa över ett år i livet som varit helvetiskt tufft och som för evigt kommer ha gjort avtryck i mitt liv. Det skulle ha blivit fel. 

Att hantera hösten, sjukdomstiden, förlusten av mamma, den hysterektomi som beslutades för mig och tiden efter allt har ärrat mig. Jag tappade fotfästet och sökte förgäves efter gnistan - väldigt länge. Energin och orken att klättra upp igen tog lång tid att hitta. Jobbet, med fokus på att prestera, har räddat mig. Och familjen naturligtvis. Känslan av att känna igen mig själv och viljan att fortsätta framåt har faktiskt kommit senaste månaden. Innan dess lade jag allt i en vågskål. Värderade saker mot varandra och grubblade över meningen med allt som hände.

Jag har tänkt mycket på livet och döden. Att människor som inte varit döden riktigt nära troligen inte förstår den. Jag är inte längre rädd den. Tvärtom. Jag är rädd livet, allt som kan hända som vi inte har förmåga att styra över och att kanske tas härifrån utan att känna att jag blev nöjd med det jag fick. Jag tror att vi allt för ofta glömmer att livet inte är evigt. Att vi en dag ska skiljas från dem vi håller kär. Att tiden faktiskt tar slut, för alla av oss. Jag har bestämt mig för att göra allt jag kan! Jag tänker lämna jordelivet lycklig. Nöjd med det jag fick.

Så nu fortsätter vi framåt igen. Jag vill dela med mig av Vardagsglimtarna, som det en gång började. Det kan komma att se ut precis som det en gång gjorde, eller helt annorlunda. Det återstår att se!

Om du orkade hit, så... TACK!

Tre på rad

I hallen hänger nu tre små Fjällräven mini-Kånken på rad. En åt dem var. Alla har de fått varsin ryggsäck på sin ettårsdag. Två av dem ska användas igen imorgon och den tredje håller nu sakta på att förberedas inför lillens förskolestart som närmar sig. 

Det är med lite skräckblandad förtjusning som vi snart ska börja ett nytt kapitel i livet. En ny vardag. En vardag utan någon som roddar hemmet på heltid. En vardag med scheman och tider att passa. Förskola, skola, fritids och jobb. En vardag som kräver planering. Hösten 2008 gick jag hem med havandeskapspenning och sedan dess har någon av oss alltid varit hemma. Men nu närmar den sig alltså - Den nya vardagen.

I arla morgonstund

Ännu en tidig morgon! Jag imponeras faktiskt lite av mig själv.. För att jag tar mig upp sådär strax efter fyra (nåja, närmare halv fem oftast) och kommer iväg i tid till jobbet varje morgon. Inte för att jag någonsin varit den som är sen, tvärtom. Mer för att jag uppriktigt avskyr tidiga mornar och älskar att få sova. Nu har jag ju inarbetat vissa knep för att lyckas med detta, såsom tredubbla alarm, en telefon som går för fort, en köksklocka som går ännu fortare.. och så vidare. Men ändå! Jag lyckas ju :-) Bäst att inta dusch och frukost så denna morgon inte blir ett undantag.. Full fart mot helgen!

Äntligen vårtecken!

Vår vid havet

Varje gång jag åker mellan hemmet och Umeå har jag tänkt stanna på den här platsen. Jag minns den sedan vi var små men sen har jag aldrig varit dit igen. Igår när jag körde upp till pappa och ändå var ensam i bilen hade jag bestämt mig för att ta mig tid och gå ner till havet och titta. Det finns något med vatten, speciellt havet, som är så befriande. Jag hade kunnat plocka små snäckor och sitta där på stranden i timmar, men så kom regnet och målet igår var ju faktiskt ett annat. 

Glad påsk!

Påskharen har varit här hos oss också! Förutom äggen som barnen hittade i trädgården så har även släkten varit generösa. Det finns nu godis i huset som räcker långt mycket längre än nödvändigt! Men bara för det är jag inte alls sugen på smågodis och blev sugen på morotskaka istället. Så det har jag bakat och frossat framför Let's Dance, samtidigt som jag (även denna fredag) längtat tillbaka till dansgolven igen. Vill passa på att önska er en glad påsk nu, innan jag somnar. Jag hoppas att ni alla får njuta i fint väder och i gott sällskap! Glad påsk!

Om allt och inget

Fastän jag har svårt att ta mig för, så finns fortfarande förhoppningen om att hitta gnistan för bloggen igen. Idag har jag bestämt mig för att införskaffa något som förhoppningsvis ska hjälpa mig med det! Här får ni en liten update från tider som flytt! :-)

Påskliljorna har flyttat upp på bron och in på bordet. Med tanke på den allergiska reaktion som uppstod ifjol när jag tog in björkris så skippar vi det i år. Det är med väldigt blandade känslor som jag möter våren i år. På torsdag hade mamma fyllt 60 år om allt hade fått fortsätta vara som vanligt...

Husets morgontrötte herre, som fyllde två för en månad sedan. Inkrupen i ett hörn med tassen över ögonen visade han sitt missnöje när barnen rusade ner för trappan före sex denna lördagsmorgon. Inte ens på helgen får man sig lite sovmorgon! 

Äntligen börjar den här tiden när man kan äta ute! Och då menar jag ute på gården. Varm choklad och limpmackor med ost, eller grillade hamburgare till lunch bara för att man inte har tid att avbryta leken och att gå in. Jag älskar det!

Barn är ju barn.. Men om ni visste vad jag längtar tills barnens leksaker inte dräller precis överallt! Och tills dagispysslet inte längre tar över mina fönsterbrädor. Tills maten inte ligger till hälften under köksbordet. Åh, jag längtar efter ordning!

Den här lille prinsen har hunnit fylla ett och börjar ta plats i familjen som en egen liten individ. Det är helt otroligt vad de lär sig snabbt med storasyskon att se på. Om inte alls så länge väntar inskolningen på förskolan och en ny sorts vardag väntar för hela familjen!

Utbildning i Stockholm, som verkligen gav mersmak. Att lära sig nya saker är alltid givande, men hem från Stockholm kom jag även med insikten att jag inte rört mig mer än på en tjugomilsradie på åtminstone de senaste fem åren. Det måste absolut ändras!

I vinter införskaffade vi skidor i familjen och ett tag tog vi oss faktiskt ut flera gånger varje vecka. Jag frågar mig varför jag avskydde det så under skoltiden. Någon stjärna är man ju inte men i eget tempo och i lämpligt väder är det ju riktigt trivsamt!

Blommor! Alltså, det finns inget bättre än att fylla vaserna igen. Tulpaner, rosor, liljor, ranunkler och nu snart ska jag ladda upp med ett gäng nya Mårbackapelargoner, eftersom de gamla verkar väldigt trötta efter årets vintervila.

Bröd. Mitt jobb! Och min last. Längtar tillbaka nu efter två veckors sjukskrivning. Jag älskar jobbet! Och jag älskar bröd, något jag måste kämpa emot nu när jag ska försöka ge kroppen en ny chans. Varför kan man inte köpa sig motivation? Jag behöver den!

Ett hav av ungar och bollar

Vårljuset

Det här ljuset, alltså! Jag bara älskar känslan av att våren är på ingående. Igår var det ljust innan jag kom till jobbet strax före sex på morgonen och imorse klev vi upp med ljuset bakom rullgardinerna. Hela sista veckan har vi dessutom varit ute med barnen efter middagen. Aldrig någonsin har jag behövt våren så mycket som nu! Och bäst är att allt ännu ligger framför oss. Nu blir det bara bättre! 

Min lilla provdocka

Liten blir stor

Om bara fyra dagar firar den här lille killen sin första födelsedag i ordningen. Det är inte klokt, egentligen. Samtidigt som det känns som han nyss kom till oss, så känns det också som han alltid funnits här. Ikväll har han tagit sina första stapplande steg med stor försiktighet. Liten blir stor -alldeles för fort.

Sportlovskänslor

Vilket fantastiskt väder vi har! Vårvintern gör entre! 

Idag njuter vi av att kisa mot solen och antalet fräknar i ansiktet blir snabbt fler. Barnen leker (och kivas!) medan vi passar på att grilla vår första lunch utomhus för året. Korv med bröd, som en försmak på sportlovet som kommer. Lillen tar en förmiddagslur i vagnen till vårfåglarnas sång och här sitter jag nu och spånar på eftermiddagens projekt.

Två veckor senare

Det har hunnit gå två veckor sedan begravningen. Imorgon packar vi in familjen och åker de femton milen hem till pappa. Barnen ska få besöka graven för första gången. Vi har heller inte varit där sedan gravsättningen och besöket är för mig väldigt känslomässigt laddat. Hur mycket jag än vill gå dit. 

Jag försöker fortfarande att förstå hur allting blev såhär. Att hon inte finns hos oss mer. Hur mitt liv ska kunna fortsätta utan henne längst fram. Ingenting blir nånsin som förut.. Och det gör så ont, så ont, så ont. 

Semlornas tid

Dax att bege sig till jobbet och dagens semletillverkning. Att ha världens bästa arbetsplats underlättar när antalet timmar sömn går räkna på ett par eller möjligtvis tre fingrar. Önskar er en fin onsdag!

Ord som aldrig publicerades

Det finns en hel massa inlägg som jag skrivit under hösten som jag aldrig publicerade. Jag behöver sätta ord på sånt som känns men att blotta det kaos som funnits inuti på slutet har inte riktigt känts nödvändigt. De här orden, och mer därtill, skrev jag strax innan julafton. 

"Det här kunde ha blivit en av de finaste jular. Mamma hade sett till att vi alla skulle vara samlade och att vi skulle vara uppassade i dagarna tre. Men det här kommer bli en jul vi minns med enorm sorg och förtvivlan. 

Utomhus syns ett fantastiskt vinterland, men ändå ryms ingen julkänsla. Vi har knappt köpt julklappar, jag har inte bakat en endaste kaka eller godis. Inte ansträngt mig ett minsta dugg. Julstädning blev det ingenting av, någon julmat har vi inte ätit oss less på och hemmet är knappt pyntat. Julskivorna jag älskar har inte snurrat ett endaste varv.

Det här kommer bli den känslomässigt värsta julen hittills i mitt liv. På insidan är det katastrof. Känslorna får inte längre plats. För vi kommer inte vara samlade i jul såsom det var tänkt. På sjukhuset kämpar hon för sin sista tid i livet. Vi fick ingen sista jul tillsammans. Och våren vi kämpade emot kommer vi tvingas uppleva själva."

Imorgon väntar en dag jag gruvar mig för något ohyggligt. Begravningen. Jag vet faktiskt inte hur vi ska orka stå på benen dagen igenom. Det gör så vansinnigt ont i mig!

Lyx på en onsdag!

Det här kan vara världens bästa recept på chokladmuffins! Frostingen är dock inte samma som i receptet. Denna är gjord på florsocker, smör och philadelphiaost. Och en droppe karamellfärg. Ett tips är dock att låta muffinsen kallna och sen även frostingen när man lagt den. Men det smakar då inget sämre bara för att man inte gör det :-)

Tårar som aldrig tar slut

Om fem månader? Jag vet inte. Men jag har lärt mig nu, att livet bara är till låns. Att ingenting är självklart. Att det är i nuet man måste leva och att man ska se till att göra sånt som man drömmer om. Att hjärtat är till för att följas och att sånt man vill säga bör sägas.

Jag hade velat ha tio minuter till. För jag tänker så mycket. Undrar så mycket. Bara tio minuter till..

Natten mellan den tionde och elfte januari tvingades vi ta farväl av vår mamma. 59 år gammal. Det går inte att med ord beskriva den förlusten. Det går inte att gråta så tårarna tar slut. För de kommer aldrig att ta slut! Ingen annan i världen kommer nånsin kunna fylla hennes plats. För den var bara hennes.

Jag undrar hur jag nånsin ska kunna acceptera livet såhär. Om det finns en mening?
Nu rinner tårarna okontrollerat. Igen. Det händer varje kväll. "Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor".

I augusti kom cancerbeskedet. I början av december första stroken. Sedan satt vi på sjukhuset, dag och natt, under hennes sista sex veckor i livet. Hon sov. Såg inte, förstod inte, pratade inte, rörde sig inte.

Den här tiden har varit som en evighetslång mardröm. Som vi ännu inte lyckats vakna ur. Men jag tänker att mamma åtminstone har gjort det. För livet är för stort för att ta slut. Det fortsätter.

Och där, där ska vi ses en dag, kära mamma.

Lyktor av is och snö

Lite pyssel och vardag har vi ändå hunnit med trots att den mesta delen av tiden gått åt till annat den senaste tiden. Jag tänker att jag snart är redo att berätta för er om vad som händer i livet och om det som varit fram tills nu. Tills dess får ni hålla tillgodo med några av gårdens lyktor!