Ord som aldrig publicerades

Det finns en hel massa inlägg som jag skrivit under hösten som jag aldrig publicerade. Jag behöver sätta ord på sånt som känns men att blotta det kaos som funnits inuti på slutet har inte riktigt känts nödvändigt. De här orden, och mer därtill, skrev jag strax innan julafton. 

"Det här kunde ha blivit en av de finaste jular. Mamma hade sett till att vi alla skulle vara samlade och att vi skulle vara uppassade i dagarna tre. Men det här kommer bli en jul vi minns med enorm sorg och förtvivlan. 

Utomhus syns ett fantastiskt vinterland, men ändå ryms ingen julkänsla. Vi har knappt köpt julklappar, jag har inte bakat en endaste kaka eller godis. Inte ansträngt mig ett minsta dugg. Julstädning blev det ingenting av, någon julmat har vi inte ätit oss less på och hemmet är knappt pyntat. Julskivorna jag älskar har inte snurrat ett endaste varv.

Det här kommer bli den känslomässigt värsta julen hittills i mitt liv. På insidan är det katastrof. Känslorna får inte längre plats. För vi kommer inte vara samlade i jul såsom det var tänkt. På sjukhuset kämpar hon för sin sista tid i livet. Vi fick ingen sista jul tillsammans. Och våren vi kämpade emot kommer vi tvingas uppleva själva."

Imorgon väntar en dag jag gruvar mig för något ohyggligt. Begravningen. Jag vet faktiskt inte hur vi ska orka stå på benen dagen igenom. Det gör så vansinnigt ont i mig!

Lyx på en onsdag!

Det här kan vara världens bästa recept på chokladmuffins! Frostingen är dock inte samma som i receptet. Denna är gjord på florsocker, smör och philadelphiaost. Och en droppe karamellfärg. Ett tips är dock att låta muffinsen kallna och sen även frostingen när man lagt den. Men det smakar då inget sämre bara för att man inte gör det :-)

Tårar som aldrig tar slut

Om fem månader? Jag vet inte. Men jag har lärt mig nu, att livet bara är till låns. Att ingenting är självklart. Att det är i nuet man måste leva och att man ska se till att göra sånt som man drömmer om. Att hjärtat är till för att följas och att sånt man vill säga bör sägas.

Jag hade velat ha tio minuter till. För jag tänker så mycket. Undrar så mycket. Bara tio minuter till..

Natten mellan den tionde och elfte januari tvingades vi ta farväl av vår mamma. 59 år gammal. Det går inte att med ord beskriva den förlusten. Det går inte att gråta så tårarna tar slut. För de kommer aldrig att ta slut! Ingen annan i världen kommer nånsin kunna fylla hennes plats. För den var bara hennes.

Jag undrar hur jag nånsin ska kunna acceptera livet såhär. Om det finns en mening?
Nu rinner tårarna okontrollerat. Igen. Det händer varje kväll. "Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor".

I augusti kom cancerbeskedet. I början av december första stroken. Sedan satt vi på sjukhuset, dag och natt, under hennes sista sex veckor i livet. Hon sov. Såg inte, förstod inte, pratade inte, rörde sig inte.

Den här tiden har varit som en evighetslång mardröm. Som vi ännu inte lyckats vakna ur. Men jag tänker att mamma åtminstone har gjort det. För livet är för stort för att ta slut. Det fortsätter.

Och där, där ska vi ses en dag, kära mamma.

Lyktor av is och snö

Lite pyssel och vardag har vi ändå hunnit med trots att den mesta delen av tiden gått åt till annat den senaste tiden. Jag tänker att jag snart är redo att berätta för er om vad som händer i livet och om det som varit fram tills nu. Tills dess får ni hålla tillgodo med några av gårdens lyktor!