Han hade stått ute på altanen i alla år och damen som sålde huset tyckte att han skulle bo kvar. Inte är han vidare vacker, men han bor i vilket fall kvar och nu har han tinat fram igen.
Tänk att till sommaren har vi bott i huset i två år. Det är nästan overkligt.
Jag har aldrig känt mig så hemma som jag faktiskt gör nuförtiden. Tidigare har jag ständigt velat ha något nytt, byta plats eller flytta större. Flytten från Umeå var omvälvande länge men sedan vi köpte huset här har jag på något sätt kommit till ro. Hittat hem. Och det är obeskrivligt att äntligen känna så!
Det fina är att det är precis såsom jag önskade att det skulle vara med hus. Att varken störa eller störas av andra, att göra precis det man önskar utan trista ramar att hålla sig inom, friheten att kliva ut på sin egen gård, att plocka bär i trädgårdsland och ha en given lekplats för barnen. För att inte glömma allt det där extrautrymmet man har att fylla med saker man kanske behöver en dag. (Som ärligt talat redan behöver rensas för att kunna fyllas på!)