Det är inte bara på morgonen när man ser ut som sju svåra efter bristande sömn, med påsar under ögonen, ett råttbo i håret och med gårdagens smink i hela ansiktet som jag ryggar för mig själv.
Nej, jag ryggar var eviga kväll också. Varenda gång jag går mot ytterdörren. Utebelysningen tillsammans med min skugga lurar mig och jag blir vansinnigt rädd varje gång. Men snart kanske poletten faller ned!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar