Om fem månader? Jag vet inte. Men jag har lärt mig nu, att livet bara är till låns. Att ingenting är självklart. Att det är i nuet man måste leva och att man ska se till att göra sånt som man drömmer om. Att hjärtat är till för att följas och att sånt man vill säga bör sägas.
Jag hade velat ha tio minuter till. För jag tänker så mycket. Undrar så mycket. Bara tio minuter till..
Natten mellan den tionde och elfte januari tvingades vi ta farväl av vår mamma. 59 år gammal. Det går inte att med ord beskriva den förlusten. Det går inte att gråta så tårarna tar slut. För de kommer aldrig att ta slut! Ingen annan i världen kommer nånsin kunna fylla hennes plats. För den var bara hennes.
Jag undrar hur jag nånsin ska kunna acceptera livet såhär. Om det finns en mening?
Nu rinner tårarna okontrollerat. Igen. Det händer varje kväll. "Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor".
I augusti kom cancerbeskedet. I början av december första stroken. Sedan satt vi på sjukhuset, dag och natt, under hennes sista sex veckor i livet. Hon sov. Såg inte, förstod inte, pratade inte, rörde sig inte.
Den här tiden har varit som en evighetslång mardröm. Som vi ännu inte lyckats vakna ur. Men jag tänker att mamma åtminstone har gjort det. För livet är för stort för att ta slut. Det fortsätter.
Och där, där ska vi ses en dag, kära mamma.
Vi alla har vårat eget sätt att sörja... men jag kan säga dig att en dag kommer du att kunna leva med sorgen, på något sätt (och ganska kusligt) så går livet och våran vardag vidare rätt fort... Jag förlorade min mamma i cancer för 4 år sen hon blev 52, jag tänker på henne varje dag.. men jag har också lärt mig att leva med sorgen och saknaden... det tar den tid det tar..
SvaraRaderaJag beklagar verkligen sorgen
Kram Sandra
Usch och fy! Jag kan inte ens börja föreställa mig hur det är att förlora sin mor, jag vill inte ens tänka tanken. För tidigt och för orättvist. Jag föreställer mig att man kan finna mer ro i det när det är FÖR gamla, när de till och med börjar visa att de har tröttnat på livet och vill få somna. Cancer är så fruktansvärt orättvist, så elakt... Jag beklagar verkligen sorgen!
SvaraRadera♡
SvaraRaderaTack för att du delar med dig av detta svåra. ♡
<3
SvaraRaderaHelt enkelt så <3
Så svårt med rätt ord i en sådan här situation, men vill ändå säga att jag verkligen lider med dig och önskar dig styrka och kraft. Även jag vet av erfarenhet att sorgen aldrig försvinner, men lägger sig, låter sig hanteras. Men tills dess, låt den ha sin gång! Kram
SvaraRaderaJag beklagar förlusten av din mamma.
SvaraRaderaMin mamma har också dött i cancer så jag förstår vad du går igenom,
åren kommer att göra att det blir något lättare.
Jag sörjer henne fortfarande, tänker dagligen på henne trots att det gått 10 år nu
men smärtan har avtagit.
Tänker på dig i denna svåra stund.
Mia
Svårt att säga något klokt efter att ha läst dessa ord. Tror som du att din mamma lever vidare nu, på annat håll.. Beklagar sorgen.
SvaraRadera