Adventstid

Jag har svårt att förstå att det redan är advent. December imorgon. Vi har försiktigt börjat stöka här hemma, men tar det i ett mycket stilla tempo. Lite pepparkakor har vi iallafall hunnit baka. Pyntat äppelträdet med en ljusslinga har vi gjort. Adventsstjärnor och stakar finns i fönstren och köket fick sig röda gardiner ikväll. Mycket mer än så blir det nog inte här i år, med undantag för granen. Den ska såklart in lite längre fram! 

Verser av klagosång

Jag har varit lite extra ledig efter helgen, Både igår och idag, faktiskt. Det har känts välbehövligt! Som ni nu säkert har förstått så har saker hopat sig under hösten och allt som varit har satt sina spår. På kvällarna har jag känt mig helt slutkörd! Jag försöker fokusera, men känslorna tränger fram helt obehindrat där jag står och när jag stannar upp tar sorgen över. Tårarna tar aldrig slut. Den sjukdom som drabbade familjen i höst tar enormt mycket kraft. Jag påminns hela tiden, av minsta lilla, och allting känns så enormt orättvist! En ständig mardröm man aldrig verkar få vakna ur. Utöver det har vi dessutom fått en diagnos på vår son som jag nu försöker sätta mig in i. Också mindre kul. Jag förlorade min morfar förra veckan och den hemlängtan jag drabbats av i skov har i höst nått nya nivåer. Men nu måste ju botten vara nådd? Det måste vara vår tur att sätta näsan ovan vattenytan snart. Håll tummarna för det!

Färdigpausat

Om ni ändå visste hur många inlägg som ligger här i utkasten som jag inte publicerat under den senaste tiden. Jag förstår om ni inte längre tittar in. Jag skriver och skriver, men jag klarar inte av att publicera det.

Tidigare, när jag började blogga, bestämde jag mig för att uppmärksamma livets goda. Av den enkla anledningen att livet är fyllt av positiva saker, som man faktiskt allt för ofta bara tar för givet. Som man missar att vara tacksam över.

Sen började jag fundera på om bloggen kunde upplevas som präktig. Jag ville inte framstå som någon som målar upp en lyckofasad och som tycks sakna både ned- och motgångar i livet. För sånt kan jag ärligt provoceras utav.

Och nu i höst har jag känt att jag velat skona er från klagosång! Från all den skit som drabbat oss.

Jag funderar antagligen alldeles för mycket, jag inser det. Jag saknar det här. Så jag tänker sluta fundera och försöka ta tag i det igen. Jag laddar om för en nystart och hoppas att ni vill fortsätta vara med.

Tisdag, igen.

Den fina försmaken på vintern som vi fick förra veckan har regnat bort. Ute är kolsvart, blött och plusgrader. Med det smattrande ljudet på fönstren ville jag inte gärna lämna sängen imorse, än mindre duschen.. Men när varmvattnet var slut fanns ingen återvändo där heller :-) 

Idag testar vi att jobba en tisdag för att istället vara ledig en onsdag. Jag har packat för att åka upp till familjen och jag ser verkligen fram emot det, bortsett från att jag lider av väldig separationsångest från ungarna varje gång. Menmen. Nu ser hunden fram emot en morgonpromenad och därefter är det dax att ge sig iväg!

En ledig tisdag

Idag har jag varit ledig! Det har känts välbehövligt då förkylning och hosta börjat slå rot i familjen och sömnen varit sisådär de senaste nätterna. Ute faller den första snön, men de trettio centimetrarna som de varnade för verkar inte bli mer än kanske tre. På sin höjd. Visst är det något speciellt med den första snön? Här bygger barnen snögubbar och åker snowracer utför slänten. Tyvärr blir nog inte snön långvarig denna gång, men snart kommer den kanske för att stanna.

Gårdagens glädjeämnne

Så gav tålamod och ihärdig skogsträning slutligen resultat! Igår fälldes den första älgen för Frost. Trots att jakten egentligen inte intresserar mig överdrivet mycket kände jag mig barnsligt glad över att poletten trillat ned och att de nu har lyckats nå sitt mål för den här hösten. De har verkligen jobbat för det och då är det ju fint att de får lyckas också! Nu får de vara stolta ett tag innan det är dax att fokusera på nästa mål, som blir utställning.